Knutpunkten Kurravaara
Kurravaara by har många spännande saker att berätta. Genom sitt geografiska läge kom platsen tidigt att bli en knutpunkt för flera öst-västliga handelsvägar. I Kurravaara möts tre leder. Den nordligaste från norska kusten över Vuolussjöarna, en mellanliggande utefter Torneälven och den sydliga utefter Rautasälven. Man har exempelvis funnit mynt från 1000-talet vid Rautasjärvi.
Mot denna bakgrund skulle det ha varit naturligt att en marknadsplats tidigt hade uppstått i detta område, men som bekant hamnade den en mil längre ner efter älven i Jukkasjärvi. Varför det blev så kan man bara spekulera i. Frågan är därför tämligen ointressant. Mer intressant är att det i Kurravaara gjordes försök till industrietablering långt innan industrialiseringen var uppfunnen. I området finns ett stort antal lämningar efter gruvbrytning. Man sökte framför allt efter koppar och bröt också denna mineral ibland annat Sjangeli, Raggisvaara och Gruvivaara.
Kopparfynden i Sjangeli ledde till att ett kopparverk stod klart vid Vuolusjokis utlopp i Torneälven år 1700. Under en 150-årsperiod gjordes här tre satsningar som bara resulterade i tio ton råkoppar. Malmen, som huvudsakligen togs från Sjangeli, måste ha varit mycket högvärdig eftersom slagghögarna knappast innehåller några rester av koppar.
Förutom masugnsruiner och slagghögar är en av byggnaderna vid Jukkasjärvi hembygdsgård det enda kvarvarande minnet av smältverksepoken vid Vuolusjoki. Det mesta skingrades vid en auktion i mitten av 1800-talet. Kvar blev en kvarn som brukades ytterligare ett antal år. Av den återstår bara ett par kvarnstenar som finns att beskåda vid Vuolusbäcken. Ryktet säger att det någonstans i Vuolussjöarna ligger ytterligare två kvarnstenar. Hur och när de har hamnat där återstår att reda ut.
När Hjalmar Lundbohm första gången besökte Kiruna, eller Luossavare som platsen först hette, övernattande han i Kurravaara efter en roddtur från Jukkasjärvi. Dagen därpå gick man till Kiruna efter den sommarstig, som sedan blev en leveransled till det växande gruvsamhället. Kvinnorna i Kurravaara vandrade stigen med fisk, kött och mjölk, kanske också bröd, till gruvarbetarna.
I början av 1930-talet fick byn landsväg och ironiskt nog kom den att bli inledningen till en nedgångsperiod för Kurravaara. Visst kunde man förbättra levnadsvillkoren med lönearbete i stan, men varför skulle man då bo kvar i byn? Det dröjde inte länge förrän många kurravaarabor hade etablerat sig i Kiruna, byggt hus vid bland annat Föraregatan, och använde sina ställen i byn som sommarvisten. Dödsstöten såg i början av 70-talet ut att vara nära. Då rök det bara ur fyra skorstenar vintertid. Sedan inträffade ett under – eller vad det nu var. De senaste 30 åren har resulterat i en befolkningsutveckling som nog är unik för Sverige. Det handlar om en ökning med flera tusen procent!
